Nu är jag uppe i fulldos, 44 mikrogram. De första fulldossprutorna gav nästan 40 graders feber morgonen därpå. Nu, två veckor senare, känns det en aning bättre. Men jag ligger däckad till eftermiddagen varje gång.
Jag tar en uppiggande medicin som heter Amantadin varje morgon. Adamantium kallar jag och Yosef den (internt skämt om Wolverines metallskelett). Jag kan nu konstatera att den hjälper bra. Idag prövade jag att inte ta den och då känns hjärnan väldigt seg på eftermiddagen och framåt. När jag tar den så känner jag mig snarare speedad vid lunch och framåt. Jag har funderat på biverkningar, för det känns som en lite onaturlig pigghet. Men bipacksedeln är på tyska och oförståelig, och jag tänker väl att jag inte vill bli uppskrämd i onödan. Om inte Amantadin funkar så är nästa medicin på tur en lågdos av amfetamin, vilket jag inte alls vill testa.
I vilket fall som helst så är mitt liv lite av en berg- och dalbana, där jag dagen efter spruta ligger helt utslagen, och dagen därpå är på jobbet och ganska speedad. Det är svårt att få grepp om vad jag vill, kan, är och känner när mitt humör växlar med mitt fysiska tillstånd lika mycket. Jag hoppas att det mesta neutraliseras framåt sommaren och att jag kan hitta tillbaka till mig själv igen.
Ibland känns det som om jag lever i en isolerad bubbla. Många vänner verkar ha försvunnit. Kanske är det mitt eget fel, då jag inte alltid orkar höra av mig. Kanske är det deras, då de inte vågar eller vill höra av sig? Är min sjukdom skrämmande? Påminner den folk om att vad som helst kan hända vem som helst? Den skrämmer mig... Och därför vill jag bara ha ett så normalt liv som möjligt, inklusive vänner, familj och trevligt umgänge. När folk tassar på tå, undviker mig, eller med orolig blick frågar hur jag mår, så känns det väldigt påtagligt att jag är sjuk och det gör mig nedstämd. Och jag vet inte hur jag ska hantera ens en helt vanlig "hur är läget?"-fråga. Ska jag svara så som alla brukar svara, "bara bra", eller förväntar de sig en lägesrapport om sjukdomen? Kan jag prata om sjukdomen, eller tycker de det är obehagligt? Ska jag censurera? Eller kan vi inte bara prata om något annat kul, för jag vill gärna tänka på annat också?
Så om nu någon av mina vänner eller familj läser det här. (Jag har ingen aning, det kanske bara är text som försvinner ut i cyberrymden) Jag träffas gärna, över en fika, ett telefonsamtal, en middag, en fixardag i trädgården, en bio, whatever, bara hör av er. Då blir jag glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar